Har du bestämt dig?

Varför undrar jag det??

Kan det vara så enkelt att om man bara bestämmer sig för att lyckas så kommer det också att hända?
Det finns massor av böcker och pepp för hur man som människa ska nå sina mål i karriären, i livet, i familjen, i sig själv. Och de allra flesta påstår att om man bara bestämmer sig för att lyckas så är chansen så mycket större att man verkligen gör det än om man inte tror på sig själv.

Kan detta även vara något i hundträning?  Jag tänker när man stöter på något problem eller när man gärna skulle vilja tävla men inte tror att man klarar det för man är ju för dålig, man kan ju för lite osv.

Eller fastnar man lätt i att skylla på en massa omständigheter för att slippa bestämma sig och målmedvetet jobba för att nå målet? Tänker på t.ex. hundmöten (som även jag och min unghund har lite problem med). Skyller man på omständigheter, typ att ens hund har blivit påflugen en gång då den var valp, eller att någon människa gjort något som skrämt hunden m.m. m.m. Listan kan göras oändlig.
Om min hund betett sig illa vid ett hundmöte då försöker jag prata med den jag mötte (om jag hinner) eller så kontakta denna människa senare för att ordna ett nytt möte där båda är beredda och även har tid att mötas flera gånger för att få till ett fint möte som avslut innan man går vidare på sin promenad. Att våga kommunicera är otroligt viktigt. Nu är det ju inte alla som nappar på sådana här förslag som att mötas igen för träning. Då får man ta denna träning med någon annan. Men vågar man inte fråga så får man kanske inte heller chansen till mera träning och att komma närmare målet. Vi hundägare vill ju oftast samma saker med våra hundar, t.ex. att de ska sköta sig vid möten så det brukar inte vara några problem bara man törs öppna munnen 🙂

Jag tror fast och fullt att man kan bestämma sig och att man målmedvetet kan arbeta för att nå målet och sedan också göra det. Det mesta handlar om självdisciplin att verkligen göra det man bestämt sig för och även att tro på det. Inte tro att allt har en quick fix och ge upp efter 2 träningar.

Om man nu har bestämt sig och ändå går träningen inte framåt, hur gör man då?
Ja, då kanske man inte ska köra på i samma fotspår utan då tror jag på att man sätter sig ner och funderar en stund, hur ska jag göra nu?? För målet ska nås, på ett eller annat sätt. Det gäller att fortsätta tro och fortsätta försöka hitta lösningar, metoder som man tror på och jobba vidare. Det kanske krävs att man måste gå ur sin egen komfortzon och kanhända måste man också be om hjälp. Man kan behöva ”figuranter” för att skapa situationer som man kan styra över och träna, träna och åter träna för att se om det ger resultat. Man kan behöva be någon man litar på att titta utifrån på hur man hanterar situationen, kanske filma och sen även titta på filmen gemensamt för att klura ut tillsammans om vad som behöver göras härnäst.

Men det räcker inte med att sitta ner och planera utan man måste också ut och göra det man planerat. Måste bara få dela med mig av ett fantastiskt ordspråk för dagens tema:
”att planera är silver – att göra är guld!

Om man har bestämt sig så ger man inte upp förrän man är i mål!
Har man den viljan och den självdisciplinen så då kommer man att lyckas.

Håll ut, målet närmar sig 🙂

 

Belöningar

Tycker att Fredrik Steen i sitt inlägg om belöningar tänker riktigt sunt.

Hur tänker du kring belöning, vad är den bästa belöningen för din hund, dina barn, din partner, dina anställda?

När ger du belöningar?

Läs mer här om vad Fredrik Steen skrivit i sin blogg:
Fredrik Steens blogg på Agria

I början, då jag lär in ett moment så belönar jag ofta och rikligt då hunden gör rätt men när hunden kan momentet så belönar jag inte lika frekvent och kanske inte heller på samma sätt varje gång.
Fast ibland kan jag överraska och belöna nästan direkt.

Visst, min hund älskar korv mer än allt annat, men om jag hela tiden ska belöna med korv då vi gör något, hur kommer min hund då att se ut efter några års korvätande? Kan den till och med föräta sig på korven? Kan något annat vara mer värt än korven eller kan det bli så att min hund i detta läget börjar kräva korv för att utföra vissa moment? = har jag inte korven med mig så skiter hunden i att komma på inkallning??

Eller som Fredrik skriver angående sina barn, ” Om jag “belönar” mina barn dagligen med en glass – när de plockat bort tallriken efter sig, när de städar sitt rum, när de inte avbryter när andra pratar… osv – då har “belöning glass” snart tappat sitt värde.”

Kan belöningen till och med bli en stressfaktor? Vilken belöningsmetod passar bäst för de olika situationerna och behöver alltid belöningen bestå av godis eller lek?

Jag tycker precis som Fredrik att belöningen ska vara speciell och överraskande, hunden ska inte veta vilken belöning och när den kommer utan jag vill att hunden ska ha förväntan på att det kommer en belöning, men vilken och när?

Sen trycker Fredrik även på en mycket viktig punkt i detta inlägget och det är harmoni i vardagen! ” Den “belöning” som jag anser är mest underskattat, det är harmoni i vardagen vilket alla individer söker efter. En harmoni i vardagen är att vi alla kan vara tillsammans utan olika typer av konflikter. Det är en “belöning” som är kraftigt självförstärkande.”

Många tankar och funderingar, men jag tycker de är väl värda att sätta sig ner och fundera igenom, hur vill jag lägga upp min träning och belöning, hur vill jag att min vardag ska se ut tillsammans med mina nära? Vad är viktigt?

I min vardag är harmoni otroligt viktigt!

Trevlig helg //Lillemor med flock

Är det tabu med gränser?

Läste ett fantastiskt intressant kåseri i Hundsport nr 4, 2017 av
Mickie Gustafson. Överskriften på kåseriet är Kärlek utan gränser.

Jag håller med henne i henne kåserande, vi i Sverige har blivit livrädda för att framstå som auktoritära eller som ledare över huvud taget. För idag ska vi bara vara kärleksfulla och alla ska ha samma rättigheter, vare sig det är barn, vuxna, föräldrar eller hundar, hundägare m.m. För tänk om man är auktoritär och sätter en gräns för vad som är ok och vad som INTE är ok.

Håller med i hennes resonemang, om att i denna anti-auktoritära strävan som vi idag lever i för att komma bort från det gamla
militanta styret mot ett mer demokratiskt och relationsinriktat synsätt, riskerar vi att varje form av gränsdragning kan framstå som ett bakåtsträvande och ett grovt misslyckande.

Som jag har skrivit tidigare så finns det många som säger sig veta vilket sätt som är det rätta och vilka sätt/metoder som är helt felaktiga. Dessa personer som florerar på nätet via bloggar, Facebook m.m. gör att vi förlitar oss till deras kunskaper och att vi riskerar att få alltmer distans till vår egen verklighet, vår egen magkänsla och vårt eget kunnande. För det är ju trots allt vi som lever tillsammans med våra barn, hundar som känner dom allra bäst. I dagens informationsflöde på nätet så finns det alltid någon som vet bättre än vi, någon som alltid är påläst och vet vad som är rätt och fel, vilka trender som råder just nu och vad som är inne och helt ute.

Kanske är det så att vi jobbar för mycket och i.o.m. det inte vill sätta gränser den lilla tiden vi är hemma tillsammans med våra barn eller hundar. Utan istället så försöker vi kompensera genom att bli extra generösa och kärleksfulla, vi försöker vara snälla genom att bl.a. undvika att sätta gränser, för vem älskar någon som säger stopp eller som
säger nej?? Allt ska vara positivt och trevligt, vi ska ha kvalitetstid.

Men hur blir kvalitetstiden om vi aldrig sätter en gräns, en tydlig gräns om vad som är ok och inte? För min egen del så kan jag villigt erkänna att det ofta blir mycket tjat och gnat istället, tänk om jag hade satt en tydlig gräns från start, då hade jag sluppit att tjata om att barnen skulle lägga bort mobilen och göra läxorna eller att hundarna skulle gå och lägga sig istället för att springa runt bordet och snåla då vi äter middag.

Kärlek och gränser, det är en bra överskrift som jag skulle önska skrevs i stor och fet stil på förstasidan i valpboken eller föräldra-
boken som alla borde läsa innan de blir med ”familj/flock”.
Det finns ingen motsättning i att vara kärleksfull och samtidigt sätta gränser samt att hävda gränserna om det behövs.

Precis som Mickie Gustafson skriver.
”Vill vi vara pålitliga och goda vägledare är det vår skyldighet och vårt ansvar att ibland, när det är nödvändigt, sätta stopp och säga nej samt visa vad som gäller. Kanske och troligtvis behövs det inte heller speciellt ofta och inga stora åthävor kommer att behövas (det är absolut inte fråga om våld eller brutalitet).

Kärlek är också att ha tillit till att den man älskar också har förmåga att förstå och lära sig vilka regler som gäller i och utanför vår ”familj/flock””.

Tack Mickie Gustafson för att du satte ord på det som jag tror så många behöver höra, det är inte fult att sätta gränser, utan det är kärlek med gränser. Vi ska inte göra illa varandra utan vi ska acceptera och respektera de regler som gäller i vår familj/flock och även ute i samhället, i skolan och på arbetet. Då mår vi gott <3

//Lillemor med flock

 

Ekipageanpassad träning

Att individanpassa träningen för hund och förare, eller egentligen kan man säga ekipageanpassa träningen, det är otroligt svårt. Men för att resultatet ska bli så bra som det bara kan så måste man anpassa upplägget av träning till ekipaget man tränar/hjälper.

Det krävs en hel del erfarenhet av olika hundtyper och framförallt av olika människotyper för att få till det. Alla är individer och alla är unika vilket gör att man som hundägarcoach måste börja med att lära känna ekipaget. Man måste lyssna in och iaktta noggrant innan man börjar ge råd. Man måste ställa frågor, många frågor och inte köra över ekipaget med den metod som man själv känner mest för eller rättare sagt passar bäst för att utföra tillsammans med sin egen hund. Det kan faktiskt vara så att samma hund fungerar på helt olika sätt med olika förare. Så det är ekipaget i sin helhet man måste titta på för att skapa en så rättvis bild som möjligt och även ha möjlighet att coacha fram rätt metoder för just detta ekipage.

Detta gör att det är otroligt svårt att via sociala medier eller mailledes råda hundägare att använda metoder utifrån det skrivna ordet. Har man inte sett ekipaget in action så är det otroligt svårt att välja rätt metod för inlärning/träning. Har du inte sett tajmingen hos föraren och har du inte sett hundens reaktioner hur kan du då säga att något är rätt eller fel??

Ser många förståsigpåare på nätet som vet allt om hundträning och vilka metoder som ALLA bara måste anamma. De totaldissar vissa metoder och talar om att de som använder sig av dessa är dårar eller något annat otrevligt. Men hur kan de veta, utan att ha träffat och sett ekipaget, att just de metoder som de förespråkar fungerar för det frågande ekipaget?

Ibland ger även jag råd via mail eller på sociala medier, men oftast, 99% av fallen så vill jag träffa ekipaget. Jag vill se hur de fungerar tillsammans, hur hunden reagerar i olika situationer/miljöer och hur föraren hanterar dessa reaktioner. Då först kan jag ge en rättvis coachning som förhoppningsvis kan fungera för ekipaget. Det måste vara ett samspel mellan förare, hund och mig som hundägarcoach. Vi måste komma till konsensus.

Jag dissar på intet vis att man ställer frågor och söker svar via nätet, nätet är helt fantastiskt och man hittar massor med bra tips och råd då man söker något. Men som alltid, använd ett hövligt språk, våga känna efter om det passar dig innan du provar allt och inget 🙂
Ibland blir jag helt förskräckt hur illa människor kan låta gentemot varandra då de sitter bakom en skärm och skriver. Våra ungar idag har ett grovt och otrevligt språkbruk över lag och i skolan är det kris. Vart lär sig ungarna allt detta? Ja, jag tror i alla fall att nätet har en väldigt stor del i hur vi idag har börjat bete oss mot varandra och att detta även flyttats ut till samhället, stan, skolan där vi möter varandra face to face.

Nog om detta, jobba på att ekipageanpassa er träning så ska ni se att ni kommer framåt. Ta hjälp av någon som är villig att träffas och titta på er live, som också ställer frågor och intresserar sig för er som ett ekipage. Någon som inte trycker på med en metod direkt utan att ha den minsta lilla aning om hur verkligheten ser ut och hur ni fungerar tillsammans som ett team. För teamwork mellan hunden och föraren  det är A & O. Då blir ni dreamteam så småningom 🙂

//Lillemor med flock

Det är hundens promenad…

…tänker ni så då ni tar ut hunden på kvällspromenaden?
Vad menas egentligen med hundens promenad???

Såhär tänker en känd hundprofil, Anders Hallgren, om detta:
http://www.harligahund.se/2016/04/04/det-ar-hundens-promenad/

Vi är inte helt överens, Hallgren och jag.

Jag anser att det är våran promenad (min & hundens), vi ska visa respekt gentemot varandra och det är i slutändan jag som håller i kopplet som också bestämmer vart promenaden ska gå och när hunden ska få göra sitt.

Självklart ska vår promenad gå ut på att vi tillsammans har trevligt 🙂

Men för mig innebär inte det att jag låter hunden göra precis det den vill under vår utevistelse tillsammans. Jag tillåter inte mina hundar att pinka på grannens postlåda bara för att de är hundar och bara för att de vill det. Av respekt till mina medmänniskor som inte är hundälskare så ser jag till att mina hundar inte gör detta. Om hunden måste göra det stora så plockar jag självklart upp detta om jag inte befinner mig i skogen 🙂

Däremot så vill jag att vi under vår promenad ser till att ha trevlig tillsammans och att hunden får utlopp för att använda sin nos och lukta på olika saker då jag tycker att det är lämpligt. Jag kan också lägga in några korta roliga aktiviteter under vår promenad, t.ex. så kan mina hundar få leta upp en tappad vante och apportera den till mig. De kan få leta godis som jag sprider ut i ett lämpligt område, de kan också få prova klättra upp på saker, miljöträna helt enkelt.

Jag vill/kräver också att mina hundar under promenaden sköter sig då vi möter andra hundägare, jag låter absolut inte mina hundar hälsa på allt och alla som vi möter. De får inte heller leka med alla hundar som vi träffar under promenaden utan jag vill helst att mina hundar ska vilja umgås med mig och inte varje gång vi möter någon slita sig till mötande. Det kan ju faktiskt vara så illa att den vi möter har en hund som inte alls gillar andra hundar, den kan också bära på någon smitta (noskvalster eller liknande) som jag inte önskar att mina hundar får osv.

Jag vill också att vi kan gå vår promenad utan slit och drag, hundarna ska tycka att det är trevligt att gå med just mig på promenad och inte bara vara ute för att dra iväg på egna upptåg. Vi är en familj/flock och vi trivs tillsammans.

Tänk om jag lät mina barn göra precis det de ville när vi var ute på stan, hur skulle det bli och hur länge skulle det dröja innan någon av barnen blev överkörd??
Tänk er scenariet att barnet ser något intressant på andra sidan gatan, vi kan kalla detta ”barnens promenad”, då skulle det innebära att de självklart skulle få undersöka det intressanta på andra sidan gatan hur som helst, inte kolla med mig som förälder först utan bara få springa över…

Nä det funkar inte så, inte i min värld. Naturligtvis måste både barn och hundar få upptäcka världen, men det får inte ske helt på deras egna initiativ för då kan det bli helt galet fel. Jag som vuxen/hundägare måste se till att det är under ordnade/trygga former och inte på barnens/hundens villkor. Vi som föräldrar/hundägare måste vägleda, sätta gränser och älska våra nära samt se till att vi tillsammans upptäcker världen på ett tryggt och bra sätt inom ramarna för vad som är OK.

Vad tycker du??

Kram //Lillemor med flock

 

Att visa respekt!

Det ska vi göra, vi som är hundägare ska se till att våra hundar inte pinkar på grannens postlåda eller uppfart. Råkar hunden uträtta nr 2 när vi är ute på promenad så plockar vi självklart upp det och kastar bajspåsen i närmsta hundbajskärl.

Vi låter inte vår hund springa fram till folk hur som helst och vi ser till att använda koppel så att alla i samhället känner sig trygga när vi möts och att inga djur blir störda i skog  och mark under tiden då de har ungar. Detta är självklarheter för oss som är hundägare hoppas jag.

Meeen, en annan sak som jag har tänkt på, det är människor i allmänhet. Om jag inte vill att min hund ska bli hälsad på av allt och alla, om jag ber folk jag träffar att ignorera mina hundar eftersom att jag vill att de ska vara lugna vid möten på promenaderna. Om jag sätter upp en skylt vid ingången till vårt hus där jag ber de som kommer på besök att knacka eller ringa på dörren och vänta tills jag öppnar samt att jag även ber dessa om att ignorera mina hundar då de kommer in. Varför kan inte folk respektera detta??? Varför är det så svårt att kommunicera och respektera varandra??

Alla som inte har hund kräver att vi hundägare ska ha väluppfostrade hundar som inte hoppar, skäller eller gör utfall mot mötande. De kräver att vi plockar upp efter våra hundar och att vi alltid har full kontroll över situationerna.
Men hur de själva beter sig gentemot oss, hur tänker de i situationer då de blir ombedda att ignorera den söta valpen eller den rädda hunden? Ja, jag funderar ibland varför det ska vara så svårt att bara göra som man säger? Varför måste de propsa på och trotsa det man bett om och i.o.m. detta göra oss en otjänst. Den rädda hunden blir ännu mer rädd, den glada blir överglad osv. Tänk om vi alla kunde respektera varandra så bra det skulle vara 🙂

Enklaste sättet att träna sin hund är tillsammans med andra hundmänniskor som är ute för att träna samma saker som man själv vill träna. I de situationerna kan man träna möten och den andra hundägaren som tränar gör som man säger.

Tjaaa, det var lite vardagstankar från mig idag, hoppas att ni alla har en bra vecka såhär långt och att helgen som kommer blir toppenbra!!

Kram //Lillemor med flock

 

Informationsträff sjöräddningshundkurs

Godmorgon mina vänner!

Jag har ju tidigare pratat om att jag i samarbete med Brukshundklubben kommer att utbilda sjöräddningshundar med förare under en 2,5-års period nu med start 2017.
Idag är det dags för informationsträff för alla er som är intresserade.

Själv förbereder jag mig med en lång och härlig frukost innan vi styr nosen mot Umeå brukshundklubb för dagens informationsträff
Sjöräddningshundkurs. Alla är välkomna kl 13:00 för att lyssna på informationen kring denna utbildning!!
Adress till klubbstugan:
Umeå Brukshundklubb, Nabbvägen 6, Umeå

Sedan hoppas vi såklart att ni blir supertaggad och anmäler er till kursen som startar med 5st förträffar i April och sedan inträdesprov i maj.

Läs mer om sjöräddningshundar nedan:

Sjöräddningshundar Norrlandskusten

sjöräddningshund

Varmt välkommen till Umeå brukshundklubb idag kl. 13:00
//Lillemor

Bondförnuft….

…vanligt hederligt bondförnuft saknar jag ibland då jag möter hundägare i vardagen, hundägare med ”problemhundar” oftast. De kontaktar mig eller någon annan hundägarcoach för att få hjälp och råd med sin träning då det uppkommit problem under vägens gång.

Ofta säger de sig ha provat allt men inget hjälper. De blir också osäkra på vad som är rätt och vad som är fel. Frågor ställs på nätet och det ges svar som motsäger varandra totalt. Hundägaren blir helt enkelt förvirrad. För det som kanske kändes rätt till en början är helt galet för någon annan. Det är rent av helt livsfarligt kan det sägas och då blir hundägaren som till en början känt efter med magkänslan osäker och byter metod. Detta eftersom man alltid vill sträva efter att göra rätt och att tro på sin egen kapacitet eller sin egen magkänsla inte är så enkelt då alla andra (eller i alla fall några starka åsiktsmakare) säger att det man tänkt är helt galet. Detta oftast också utan att ha träffat individen/ekipaget.

Mitt motto är att känn efter inombords, vad säger det gamla
hederliga bondförnuftet åt dig att göra?? Vad säger magkänslan??

En hund är egentligen ganska så enkel, en hund är sig själv hela tiden, föreställer sig inte. Är den arg så visar den det, är den rädd/osäker så visar den det och är den glad så visar den det med hela kroppen…

När ni då kommer till själva problemet, har ni då tittat på er hund, vad visar den för något? Visar den rädsla, är den förbannad eller är den bara lite osäker på situationen?
Om du känner efter med magen och tar till bondförnuftet, vad ska du då göra för att rätta till problemet? Prova att gå efter magkänslan, känn efter, prova och ge det lite tid. Fungerar det? Nähä, inte det, vad säger då magkänslan?

Är du ärlig i ditt hundägande och hundtränande? Eller har du blivit lärd att du t.ex. alltid ska vara glad när din hund kommer, oavsett vad den har gjort innan? Är du då innerst inne glad när hunden kommer?
Kan du lura din hund på din känsla? Kan du spela glad så bra att hunden tror på dig, att du är ärlig?

Ärlighet varar längst, även i hundägande vill jag hävda.
Hunden läser av dig blixtsnabbt, om du låtsas att vara glad då du egentligen är förbannad så kommer inte hunden att tro på dig. Den kommer inte heller att komma på inkallningen hur mycket du än låtsas att vara glad, för den vet att du är skitsur!! Då håller den sig på ett lämpligt avstånd från dig för att sedan kanske komma och vara överdrivet på… Allt för att blidka dig och få dig glad igen 🙂

Vad är bondförnuft för dig?

För mig är bondförnuft att titta på situationen, känna efter i lugn och ro och agera efter magkänslan med ärlighet. Inte låtsas och spela
Allan utan agera efter känslan. Visa tydligt och ärligt när du är glad, när du är sur osv. Då lär du din hund att lita på dig för den vet att du är ärlig och menar vad du säger och vad du gör. Att du tror på dig själv och litar på att det du tänkt är det som är det bästa just för denna stunden 🙂

Tror att alla skulle må bra av att gå tillbaka till naturen ibland, andas in lugnet, känna in situationerna, vara lite mer i nuet och jobba mer med mindfulness på alla plan. Inte stressa runt som en yr höna och försöka följa med i alla spännande grupper, diskussioner och flöden utan släppa allt detta några gånger per dag och verkligen jobba med sig själv. Prova på att bara vara och njuta av det.

Med detta sagt önskar jag er en fortsatt härlig vecka!!
Njut och må gott <3
//Lillemor med flock

 

Kan din hund kommandot sitt?

Den frågan fick jag då jag gick och utbildade mig till instruktör vid Svenska Brukshundklubben. Vi var rätt många som gick utbildningen varav jag var rätt ung och oerfaren medan andra som gick samma utbildning som mig hade kommit rätt långt. Vissa av deltagarna hade t.o.m. tävlat på SM med sina hundar.

Jag kände mig lite tveksam, vad skulle jag svara på denna frågan….
Jo självklart kunde ju min hund sitt, i alla fall på träningsplanen och innan jag gav den mat inne.

De mer erfarna deltagarna tvekade inte att räcka upp handen och säga att deras hundar kunde sittkommandot.

I alla fall, ut gick vi och skulle köra en stunds praktik tillsammans med våra egna hundar som testobjekt. Vi fick ställa upp oss på ett led med hundarna sittande vid vår sida. Läraren, för övrigt Barbro Börjesson, frågade igen om våra hundar kunde sitt.

Kontaktövning

Tjaaa, vad skulle man svara, min hund satt i alla fall vid min sida, så jag svarade lite tyst ja. Flera andra sa mer självsäkert än mig att det kunde deras hundar alldeles säkert, det var ju bara för Barbro att
titta, alla satt ju snällt vid våra sidor.

Då gick Barbro fram till en av deltagarna och skulle hälsa på denne, men attans, snubblade inte damen och föll alldeles framför ekipaget.
Oj, bara hon inte gjorde sig illa, deltagaren hon skulle hälsa på frågade förskräckt hur det gick och hjälpte henne upp. Hunden var också den med och hjälpte till genom att slicka på henne i ansiktet.
Barbro ställde sig upp och borstade av knäna sen ställde hon frågan igen, med ett leende, denna gång direkt riktad till deltagaren hon skulle ha hälsat på. Kan din hund kommandot sitt?

Tror ni hunden satt kvar då hon ramlade? Vad tror ni deltagaren svarade?

Helt rätt, med något rosiga kinder så svarade deltagaren att nääää min hund kan nog inte sitt i alla situationer.

Vad vill jag säga med denna lilla historia tror ni?
Ja, det är ganska enkelt att lära in ett kommando på en plats med en störning och en retning. Men att tro att hunden kan kommandot på en okänd plats med plötsliga och okända störningar, det är svårare.

Så mitt tips denna söndagkväll till er blir att gå ut och träna på sitt, i alla möjliga och omöjliga miljöer, med alla möjliga och omöjliga störningar och kanske även helt störningsfritt men på ett svårt underlag. Nedan får ni lite inspiration på sitt-träning 🙂
Det går att variera i all evighet med lite fantasi!!

Med lite fantasi kan man variera en enda kommandoträning till att räcka i flera månader om man vill. Det man uppnår är ett fastare kommando och en hund som verkligen vet vad ordet betyder!
🙂 Eller i alla fall till 99% 🙂

Lycka till med er träning och ta till fantasin i alla lägen, då kommer ni långt!!

Kram //Lillemor med flock

Dåligt samvete…

…brukar du ha det någon gång?

Jag brukar falla i den gropen ibland, den svarta gropen av dåligt
samvete. Antingen så gäller det hur mycket tid jag lägger ner på mina barn eller på hur mycket tid jag lägger ner på mina hundar. Hinner jag med att vara den perfekta mamman samtidigt som jag är den
perfekta sambon och den perfekta hundägaren…..????

Nä, jag hinner inte med allting alltid och då ramlar jag ner i den
svarta gropen av dåligt samvete.

Problemlösare som jag är av naturen så försöker jag självklart lösa tidsbristen på ett finurligt sätt men det blir inte alltid helt rätt vill jag lova. Efteråt kan man ibland skratta åt eländet 🙂

Egentligen så handlar allting om prioritering och planering. Om jag lugnt och sansat sätter mig ner vid köksbordet med en stor kopp svart kaffe och tänker efter lite så brukar allt så småningom falla på plats. Det är när man INTE gör det som det ibland blir cirkus….

Som den gången då jag tittade på köksklockan och insåg att vi hade 45 minuter på oss tills dess att stora sonen skulle vara på fotbollsträningen. Kan vi inte gå ut och tvärköra lite apportering med apportkastaren slänger jag ur mig till stora sonen, skynda dig och klä på dig och packa fotbollsskorna så hinner vi tvärköra lite med hundarna
innan vi åker. Sagt och gjort så klädde vi på oss i ilfart och tog de för dagen orastade hundarna med oss ner till skogen bakom huset.
Sätter en av hundarna och den andra får stå och titta medan sonen
skjuter iväg apporten ut i snön i skogen. Släpper hunden och säger apport, han springer i en rasande fart ut och tar apporten, skitsnyggt må jag säga. Meeeeeen, då kommer vi till det lilla mennet 😉


Den andra hunden drar iväg med kopplet släpandes efter sig och vill också apportera. Jo då….. jättebra träning…. eller??!!! Superfiffigt!!! Hahaha… 🙂
Det blev rejs i skogen och lek med apporten, bägge ville springa som tokar och ingen av hundarna hade en tanke på vad jag först sagt åt dom att göra. Fick i alla fall tag på hundarna efter en stunds rejsande och sedan blev det marsch tillbaka in i huset för att sedan i ilfart skjutsa stora sonen till träningen.

Vad lärde vi oss av detta????

Jo, att tänka efter före är väl inte så dumt. Vem vann på denna
cirkus? Inte jag, inte sonen och definitivt inte hundarna
(eller jo, det gjorde dom kanske, dom fick ju ha skitskoj en liten stund i alla fall). Men själv får jag ta till mig och lära av läxan. Tänk efter först så slipper du bakläxa sen. Nu backar vi bandet och gör om och gör rätt nästa gång.

Det är så lätt, i alla fall för mig, att falla i gropen. Men försöker varje dag att tänka efter före så jag slipper gråta och få mer gråa hår sen 🙂

Ha en god fortsättning på veckan mina vänner & tänk efter före så blir det bättre sen!!

//Lillemor med flock

Hund för alla!